Sommarvindar och grillhäng

Det verkar som att den här sommaren aldrig tar slut. Hur härligt är inte det? Medelhavsväder. Det är väl snart dags att börja odla vindruvor. Södra Frankrike, släng dig i väggen! Men hur lång, varm och skön sommaren än blir så kommer det bli svårt att slå gårdagen.

Vi var ett gäng här ute hos oss i stugan. Det var Micke och Lotta, Sebastian och Jennifer, Malin och jag. Micke hade tagit med sig en riktigt fin bit flintstek som han hade marinerat enligt familjens hemliga recept som gått i arv genom generationer. Jag vet inte om det är helt sant eller en sanning med modifikation men gott var det iallafall. Vi var välsignade med total myggfrihet, vilket är ovanligt. Kanske berodde det på värmen. Skönt var det oavsett.
Jennifer och Malin insisterade på att få vara grillmästare och jag tänkte varför inte. Inget kan gå fel med min grill ändå. Det är den allra senaste modellen med ordentligt med BTUs. Minns inte exakt hur många men fullt tillräckligt för att tillfredsställa även de mest kräsna smaklökarna. Det var svårt att välja bland alla grillar på marknaden, men det gick till sist.

När tjejerna satte igång gick jag upp för att hämta några öl ur kylen. Micke, Lotta och Sebastian stannade kvar nere vid bordet och snackade strunt. Micke hade just köpt ny bil och ville berätta om dess förträfflighet i detalj. Det verkade uppskattat eftersom de andra skrattade högljutt.

Uppe vid huset var det lugnt och skönt. En sval sommarvind, kanske snarare en bris, blåste in från väster och sjön. Det är en liten sjö som är ganska djup, så den håller sig sval och skön och ger helt okej med fisk. Mest abborre. Jag stannade upp för att helt enkelt supa in sommarkvällen.

Jag blundade och tog ett långsamt andetag och lät kvällsluften sakta smyga djupt, djupt ner i mina lungor. Det är svårt att beskriva hur skönt det var. Allting kändes liksom helt fulländat. Runt knuten kunde jag höra dem andras sorl. Lycka. Det kom en underbar doft från grillen. Mickes hemliga marinad och tjejernas grillmästeri i full gång. Härligt!

Jag vet inte hur länge jag stod där men jag skulle gissa på runt fem minuter. Det spelar egentligen ingen roll för att det var helt klart en av de skönaste stunderna i mitt liv. Stillsam glädje, så att säga. Att bara kunna stå där och veta att man har sina nära och kära runt knuten, att man har en fantastisk måltid som väntar en och att natten bara är ung. Inte anade jag vad som skulle hända härnäst.

Jag öppnar mina ögon och mitt framför nästan på mig, vi snackar, 10 centimeter, står där en tolvtaggare!

 Oklar mankhöjd men högre än mig och jag är ju 1,75. Jag kunde känna dess varma andedräkt samtidigt som den lungt såg på mig med sina ofantligt stora, mörkbruna ögon.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Är älgar aggressiva mot människor, undrade jag. Borde jag springa härifrån?Men så vände han sig om och sprang iväg mot skogen, förbi sjön. Vilken grej va?